Tjockläppad Multe!

Äntligen! Äntligen! Äntligen!

Jag vet inte hur många säsonger jag jagat den tjockläppade multen. Förvisso, den är en erkänt svårflörtad art men att det skulle ta 6-7 somrar hade jag nog aldrig trott. Gissa om lättnaden var total när den låg i håvnätet! Vikt: 2. 750 kg. Längd: 63 cm. Ny art, nytt pers och ännu en ”storfiskregga”!

Kvällspasset började med en mysig kvälls picknick med min flickvän Claudia och då förhållandena för fisket var usla (stark västlig pålandsvind, grumligt vatten och kraftiga strömmar) såg det länge ut som att det ”bara” skulle bli en mysig kväll med tjejen. Dock, när Claudia mätt och belåten åkte hemåt bestämde jag mig för att ge det en timme till. Med facit i hand, ett bra val!

Vinnande tacklet: Päronsänke, flourocarbontafs, liten Owner krok och ett tandställningsgummiband för att hålla dollarfranskan på plats.

Eftersom förhållandena var så dåliga bestämde jag mig för att bottenmeta. Ett spö riggades med flyt bröd på ganska lång tafs med glidande sänke (typ, zig-rig), det andra spöet fick en kortare tafs och brödet kramades till en sjunkande liten kula som placerades på en sten precis invid strandkanten. Jag mäskade sparsamt med dollarfranskan men det tog inte många minuter förrän fisken var på plats och den slög glupskt i sig brödbitarna. Det nappade faktiskt regelbundet på bägge spöna och efter ett 10-tal missade mothugg - i stoooor frustration - lyckades jag tillslut kroka rätt!

Multe på väg rakt mot brödet! Pulsen stiger…

Kampen var grym, ryktet stämmer, multen erbjuder en grym fight – vilken jävla torped!! Det tog säkert 10-15 minuter innan jag lyckades håva den. Bad en vänlig familj som varit publik under drillningen om hjälp och de bistod vid fotograferingen. Fisken återutsattes oskadd. Jag vevade upp grejerna, åratal av frustration var äntligen över och jag behövde inte fiska mer idag. Glad som en speleman!

Tjockläppad. Den gör skäl för namnet. Fisken alltså.